om en pojke som sitter på min axel.

det var en dag mellan vinter och vår och jag stod på skolgården jag arbetade på. jag var lycklig men samtidigt genomskärade sorgsen. där stog jag själv med min kopp kaffe och hans varma kopp choklad. men han var inte där. pojken och jag som hade lektion klockan 9 varje morgon. vi skulle öva på att läsa, för det kan vara så svårt för vissa. 13 år och orden snubblar och just detta året skulle jag stötta honom till att våga ta orden ur hans mun. men hans läppar liksom kladdade sig fast och orden blev inget annat än upp-och-ner vända bokstäver. och när han ringer mig tio minuter efter att lektionen har börjat och han berättar att hans knän blöder och att magen gör ont av slagen han nyss fått tappar jag min kaffekopp mot asfalten. jag försöker trösta honom genom telefonluren, men hur gör man det? jag cyklar snabbt hem till hans gata och när jag en stund senare möter honom utanför huset som skapar så mycket smärta får jag inte fram ett enda ord. nu är det mina läppar som är torra och orden ligger kvar i min strupe och blandas med tårar. jag kramar honom så hårt och han är så liten trots sina tonår. och jag känner att jag tänker så fel, men ändå så rätt, när jag vill ta med mig min trasiga lilla fågel hem. få ge han en filt och tusen kramar och aldrig aldrig släppa hem honom till huset där smärtan finns. min finaste fågel lärde mig allt om hur vuxna kan vara, inte våga se och inte våga fråga. jag skall aldrig aldrig bli sådan. för jag vågade en kort sekund i hans liv bryta mot skolans regler och krama bort dina tårar och älska honom som en bror. och jag blir så glad när jag tänker på alla regler jag bröt enbart för att göra honom lycklig. få honom att känna att doften av popcorn är värme och fredagsmys och inte våld och rädsla.