om en tryckare och kärlek som aldrig exploderat som då.

juni 2009.

några dagar tidigare hade jag gått till jobbet med stora hörlurar för att stänga ute allt ljud utanför. det var årets bästa sommarpratare som talade med mjuk och sorgsen röst. rösten ersattes av musik. det var varmt, 28 grader och jag hade tunna luftiga kläder på mig. de tre första sekunderna av låten rös jag som jag aldrig hade gjort förr. han sjöng precis med de tonerna och den texten jag behövde just då i den sekunden. musiken liksom skar genom alla mitt skelett. jag gick utan att förstå hur allt utanför hängde ihop och tårar rann för mina kinder. men lyckligare än någon annan minut på sommaren. när låten tog slut pustade jag ut, satte mig ner i busskuren trots att värmen smälte mina ben på den heta bänken. jag grät. det var vackert. och jag tänkte glöm aldrig aldrig denna upplevelse.

men på något sätt glömde jag av låten och några veckor senare ville finaste pojken spela en låt för mig. när musiken startade mindes jag redan första sekunden av låten och min kropp reagerade med elektricitet i magen. i vardagsrummet under den varmaste sommardagen kramades vi så hårt och dansade tryckare likt mellanstadiebarn. jag kände hans tårar mot min axel och kunde inte tala på flera minuter. jag tänkte att jag skulle kunna dö precis just då utan att missat något i livet. och att kärlek i 6 år kan fortsätta leva trots vi varit vilsna på alldeles för gropiga vägbanor. det var något mer än nyförälskelsen, något mer än våra kyssar efter 7 veckors ångest det året för länge sedan. det mest magiska jag upplevt.