en vän och hennes sorg.

hon säger att allt är sagt. ändå ser jag att hon inte ens nämnt det hon önskar hon vågade säga. för varför skall det vara så svårt de dagarna. när ensamheten är större än vänskapen och telefonen ekar tomt. hon väljer tystnaden trots att den sårar henne så. hon väljer att gå in i sorgen totalt utan att ha någon kraft alls att bemöta den. för hur gör man när familjen inte finns kvar och livet ramlar bakom ryggen. det går så snabbt men ändå lyckas hon stå kvar på sina ostadiga ben. och jag önskar det fanns ett enda sätt som gjorde att jag kunde minska hennes tårar i natten.


.