söndag 14 november 2010

03. mina föräldrar.

när min mamma gifte sig var hon 26 år. och hade två barn. precis som jag är nu minus två barn då. pappa var sju år äldre och hade lika många barn. jag och min yngre bror skulle gå bakom mamma och pappa fram till altaret där vi sedan skulle vara tysta och stå stilla tills mamma och pappa hade kysst varandra. inget blev riktigt så. barn är inte så lydiga. min bror (som var väldigt mammig) ville inte alls hålla mig i handen, utan i mammas hand. och jag hade som 6 åring ganska svårt att gå, jag hoppade fram i kyrkan. den fina uppgiften att hålla i mammas brudbukett hade jag. den föll i kyrkgolvet flera gånger och jag minns att två rosor gick av och att jag petade ner dem så att ingen skulle se. senare kan vi se allt väldigt tydligt från morbrors filmkamera. och under tiden när jag skulle vara still passade jag på att öva danssteg. på denna tid kastades ris på nygifta par och jag minns att jag blev så ledsen. man fick inte kasta saker och jag skrek till dem att sluta. jag sprang runt runt i min rosa prinsessklänning och ramlade på knäna och mina vita kalasstrumpor blev röda av blod. och min kloka mamma sa att det betydde att jag var en vild och glad dotter. och sådana brudnäbbar var de allra bästa.


.

2 kommentarer:

  1. fin liten historia!

    sv: det var värt väntan, helt klart. såhär i efterhand inser jag ju att den gjorde oss till de vi blev. vi hade nog inte varit tillsammans särskilt länge om vi inte fått växa till oss lite på varsitt håll först. nu är kärleken värd allt.

    SvaraRadera
  2. jag är glad att mina ord kunde bli söndagsöverraskning för dig. det gör mig glad, att du gillar. pus.

    SvaraRadera