
i våras tog han & jag bilen ut på landet. vi tittade på radhus och funderade på vårt framtida liv. vi sprang i berg och kastade löv i massor. vi åt stora muffins och klappade hästar i hagen bredvid. han kysste mig på kinden och sa att platsen kunde vara väldigt vacker att gifta sig på. vi älskade varandra då. och jag är så lycklig som har upplevt det tillsammans med honom. han är mer än någon att älska, han är min bästa vän, som jag både kan vara liten & stor hos. han uppmuntrar mig och glädjs av mina framgångar. han vågar pressa fram mitt mod när jag tvekar. en sådan människa kan man väl inte välja bort bara på grund av att en kärlekskänsla har tappats bort?
vi är större än det där.
.