lördag 5 september 2009

om vuxna som stirrar.

jag jobbar som ledsagare åt en tjej med autism och som är blind. hon är inte som någon annan och kanske utmärker hon sig lite mer än vad många andra människor gör. hon är glad och högljud. och människor, framförallt föräldrar till små söta barn har så svårt att bemöta sina barns funderingar om varför hon är annorlunda. de väljer att framför oss och sina barns frågor svara hyschande som att det vore något förbjudet att tala om. jag blir så arg och ledsen på varför barnen vågar fråga oss varför hon har en vit käpp och varför hon skrattar så högt men inte deras föräldrar som väljer att stå i bakgrunden och stirra sönder sina ögon. det är så förnedrade. att vuxna kan göra så får mig förstå varför välden kan vara en grym plats att leva på. önskar alla kunde veta hur det känns att vara utstirrad och annorlunda, världen vore så mycket bättre då.

3 kommentarer:

  1. Jag vet hur det är. Har jobbat som personlig assistent en massa och upplevt samma sak. Tror att det handlar om rädsla framför allt men det är ändå så dåligt. Öppenhet är bättre!

    SvaraRadera
  2. Barn är underbara på det viset att de inte adapterat alla våra tabun. Tänk om vi vuxna kunde lära av barn istället för tvärt om ibland.
    Kram

    SvaraRadera
  3. jag håller på med så mycket. i förra veckan när jag skulle åka bussen hem från skolan så fanns det många platser lediga. ändå satte jag mej jämte en kille som råkade ha down syndrom och människor tittade på mej som om jag var helt dum i huvudet. jag bara kände hur det knakade i människors huvuden när det undrade varför jag hade satt mej där, jämte honom...

    sådant gör mej arg.

    och mycket spännande med en ny blogg!

    hjärtan.

    SvaraRadera