vissa människor är så fina. som gamla vännen i hembyn. som känner min kärna men som jag inte delar vardagen med. ute regnar det alldeles för mycket men någonstans i maggropen finns en trygghet trots allt. att jag numera inte har den vackraste pojkvännen utan att han blivit min finaste vän. för honom vill jag aldrig förlora. han är den som vet allt och som är en så fantastisk människa. nu skall jag plugga plugga hemma hos familjen och kanske tända en brasa för att riktigt låta mig njuta av denna fina stund i allt det svåra.
.
onsdag 25 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Eld är helande. Tack för en vacker blogg av en vacker själ. Önskar dig allt gott här i världen :)
SvaraRaderaDu skriver så vackert.
SvaraRaderaDen där speciella vänskapen växer inte på träd så det gäller att vårda den väl.
Kram