lördag 23 januari 2010

om dans och att livet kan ta slut och när ingen ser på dansar jag i mitt vardagsrum.

jag skall dansa mig trött på rutiga dansgolv ikväll. med vänner som är finare än jag trodde. jag skall slita ut mina skor och jag behöver skratta ikväll. jag skall göra det jag vill, men vissa saker gör mig lite nervös. som att byta namn och tatuera sig. som den gången i höstas när jag och pojken flög fallskärm 300 meter över marken trots att rädslan gjorde mig stel flera veckor i förväg. för det är på något sätt dessa kickar som är livet. och jag märker hur mycket människa jag faktiskt är när vännens vän fick reda på en sjukdom som kommer påverka henne hela livet, och när jag hör om människor som försvunnit från jorden alltför tidigt, då måste jag börja leva. så just därför äter jag godis innan min match som börjar om tre timmar och lyssnar mig hög på paula. och tänker på någons ord från gårkvällen som får mig att inse att andra människor än pojken faktiskt kan gilla mig (även om jag inte vill det just nu).




.

1 kommentar:

  1. jag tror det är nyttigt att få ett slags uppvaknande ibland, att inse att "oj jag måste börja leva mitt liv nu" istället för att liksom haka upp sig på saker som inte just nu är i ens liv. man måste fan göra det bästa med det man har, vad ska man annars göra? slösa livet med att gå runt och vilja ha ett annat? det funkar inte så! man får bara en chans här på jorden, bara att göra det bästa av saken. kärlek till dig

    SvaraRadera