torsdag 11 februari 2010

om att jag uppskattar tystanden och att jag numera är den stökiga person jag alltid varit.

jag har allt inuti min kropp. det är faktiskt enbart mina egna hinder som stoppar mig. och det är fint att inse, att jag kan skapa det liv jag vill. just nu lever jag inte riktigt som jag hade tänkt alls. men jag har lärt mig att leva i framtiden skapar ångest. på många sätt är jag lyckligare i varje männskligt möte nu, då jag enbart fokuserar på nuet. jag gör det för att vinna över ångesten men också för att jag nu förståt att det är väldigt mycket roligare att leva nu än i mitt framtida bröllop om 2 år (som jag hoppades på).

jag har också helt lagt av med mitt kontrollbehov av att saker i hemmet skall ligga på samma ställe, jag har ju faktiskt alltid varit en person med ett väldigt stökigt hem men tappat bort mig någonstans. väldigt skönt att slippa tvångsstäda bort nycklar och strumpor. och man hittar lika bra i ett kaos.

i morgon skall jag ut i längdspåret och möta naturen, snön och tystanden. jag som har avskytt tystnaden och ensamheten har mer och mer börjat uppskatta den när jag märker att tystnad och ensamhet inte alltid betyder ångest. utan faktiskt glädje och lugn. tystanden i skogarna är vackrare än jag tidigare upplevt innan.

kram ni fina.



.

2 kommentarer:

  1. jag älskar självvald tystnad, och ensamhet när man vill ha den där. men - när den ovälkommen kommer krypandes och tränger sig på, usch, det måste vara det värsta jag vet.
    tack för kommentar om fin bild, förresten :)

    SvaraRadera