fredag 3 december 2010

08. om ett ögonblick.

jag minns inte veckorna och jag minns inte mycket. men jag tror det var i februari. jag står i köket och packar ner mitt liv. för just så känns det. varje lyft gör ont och jag packar ner allt långsamt för kroppen klarar inget snabbare. jag har gråtit varje timme av min vakna tid och jag känner mig som ett russin. jag sätter mig i hörnet av lägenheten på golvet där vår soffa en gång stod. och jag hör hur nyckeln vrider upp låset. det ljudet som är så bekant och vackert. nu gör det så fruktansvärt ont. han kommer in, tar av sig skorna och lägger sina varma trygga armar om mig. och jag tror vi kramas i en evighet. och allt är tyst och vi gråter så vi skakar. och jag förstod, det kommer aldrig bli oss igen.


.

1 kommentar:

  1. får ont i magen när jag läser det här...och känner igen just precis det ögonblicket som om det vore jag själv som skrivit det. bara att rollerna var omvända. det gjorde lika ont för det...

    SvaraRadera