måndag 14 september 2009

om att vara en vindpust.




där molnen finns lever du. i en ständigt föränderlig värld ser du ner från din molnfotölj och märker hur människorna springer och stressar från allt till inget. från jobb till vänner. när det regnar gråter du. för inget i världen finns kvar. som när finaste vännen helt plötsligt försvann. dog i den värsta av alla sjukdomar. sjukdomen som tar med sig liv, liv med tickande hjärtan. och du blev ensam lämnad kvar, utan vän och utan tillräckligt mycket luft att kunna andas. tomhet som ekar över dina sträva våta vingar och inga varma famnar finns kvar. för du låter dem inte komma dig nära. platsen är upptagen av någon som inte längre finns. men när du långsamt upptäcker hur fredagslugnet infinner sig trots att vännen finns på någon helt annan plats än på denna jord. när du märker att du kan andas utan att få ont i lungorna. det är då du skall stanna upp, låta dig få flyga, låta dig få le. enbart få finnas till för du är värd allt det där som kallas kärlek. du är värd allt och du behöver få känna dig älskad. utan tidsuppfattningar och förpliktelser få känna hur oron lämnar kroppen. det är så det känns att lära sig leva. och denna du är egentligen jag själv som nyss upptäckt vart andningspauserna finns här på jorden.

5 kommentarer:

  1. Så fint att jag tappar andan.

    SvaraRadera
  2. Så vackert. Redan efter första raden kände jag hur det högg till i hjärtat och tårarna var nära. Alla kan vi nog förknippa texten med någon...
    Kram

    SvaraRadera
  3. Lovely pictures !
    http://mimietnini.canalblog.com/

    SvaraRadera
  4. Vackert! Så poetiskt, jag kan bara hålla med Ellinor!

    SvaraRadera
  5. SV: Jag arbetar i en klädbutik i Gällstad om du har hört talas om vart det ligger ;)

    SvaraRadera