om han som är en vinnare.

och jag letar bland stenarna på stranden. för ibland går han dit och tänker tankar som stannar hela natten. men han är inte där. jag vill att han ligger här nu på gräset framför mig. inget större än så. vill bara få se hans ögonen en gång till. och jag vill inte ha han mer än just denna stunden. men han finns inte mer. och det är en sorg. att inte längre älska någon jag älskat så länge. trodde nog vi skulle vara vi sådär alltid alltid kära. och nu när det livet är förbi står jag tom, fast glad och utan hans bevarade ångest i min kropp. utan att krampaktigt behöva hålla hans hand för att inte tappa bort honom. och jag vill inte tappa bort honom. vill bara ha han här. talandes till mig. om livet och om molnen och allt det som vi gjorde ihop. det enkla och det svåra orden han talar till mig. och vänskapen är kvar men inte längre i samma högkoncentrerade dos. kanske är det bra. men mer sorg än vår kunde jag aldrig föreställa mig. framtiden och minnen från alla platser som är våra gör både mig lycklig och så ont. men han är en vinnare. och vi vet det. och jag vill aldrig att han försvinner bort igen. för han har redan gått sin väg. och aldrig vill jag känna mig så utelämnade igen. men kanske är det just så det känns när kärlek sakta sjunker bort. och tillslut tar tårarna slut, tillslut finns sorgen enbart som ett minne och inte ett ständigt återkommande mantra om kvällarna. vi är ännu vi. men jag är lika lycklig nu som innan vi bestämde den dagen för månaders sen att sluta älska. och trots många nätter i hans säng efter beslutet visste vi att det skulle sluta, och långsamt och smärtsamt lärde vi oss att andas ihop som vänner gör. aldrig vill jag vara utan honom. och hans stora ord. och hans mod. för han är fortfarande den största och mest fantastiska människa jag vet.


.