jag såg hans blick den kvällen. trots att han gömde sig bakom stora solglasögon. och jag vill sticka hål på hans fasad men jag visste att varje tidigare försök enbart lett till ångest. den gången sa jag hejdå först. lät han gå. trodde någonstans att det var sista gången jag såg honom. och det var inte så hemskt tragiskt som det borde varit. jag andades fortfarande. åt pommes i solen med två vänner den kvällen. nu två veckor senare och två mail och sms från andra sidan jordklotet känns det annorlunda. han har haft tid att tänka. och han vill vara min vän. han tänker på mig bland koraller och sand mellan tårna. känns fint. och jag vill vara has vän. i en framtid. någon gång när vi båda orkar.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är svårt att orka vara vänner när det nyss har tagit slut, men det är hemskt fint om man orkar vara det senare!
SvaraRaderaåhh, din text, pusse dig :*
SvaraRaderaoch tack igen fina du!
Det blir alltid så konstigt när man ska umgås på ett annat sätt än man har gjort tidigare, när man ska umgås med andra känslor. Jag har försökt att vara kompis med några ex, med ett gick det bra ett tag, tills han ville bli ihop igen. Annars har jag fegat ur, valt den enkla vägen och knappt haft någon kontakt alls.
SvaraRaderaJag vet!
SvaraRaderaJag tyckte att dekalen var så äcklig. Och att mannen i den familjen alltid visade mer än halva röven när han tvättade bilen och böjde sig gjorde det inte bättre...