söndag 6 juni 2010

vi skulle få leva här.

när jag vaknar vill jag sova. trött på din arm. sova bort dagen under täcket. befinner mig i en liten bubbla. en för idag oinspirerade bubbla. och när den lilla flickan döps där framme i kyrkan känner jag hur tårarna växer sig större. och vissa dagar blir funderingarna större. jag tror inte alla människor går omkring med så stora känslor som jag. kanske är jag konstig som tänker så: hur får de plats med sina känslor. mina har aldrig fått plats i min kropp. varken lyckliga eller sorgsna känslor. det är därför jag måste skriva. springa. dansa. måla. och när jag ställer mig på vågen den kvällen och den visar siffrorna 49 minns jag hur mycket jag följt mina känslor de senaste veckorna. för jag har inte haft ork och tid med att laga och äta mat. och att jag inte ens märkt hur 6 kilo ramlat av mig känns konstigt. och i spegeln syns höftbenen hårdare än vanligt och den lilla mage jag haft är alldeles för platt. och jag minns tiden för åtta år sedan. då jag kämpade med vikten och sjukdomen (inte ätstörningar) varje dag. och nu förstår jag varför det svartnar framför ögonen. och det luktar från grillen men hungern finns inte där. men jag tänker ändå att jag skulle hitta den med kladdkaka, grillat kött, kalla såser och ungspotatis ikväll.


.

2 kommentarer:

  1. Men gumman då, inte känna så mycket att du glömmer att ta hand om din kropp!

    Jag klippte mig själv en gång i våras, men nu har jag börjat gå till frisören igen.

    SvaraRadera