kärleken jag tänker som den allra första var vild och vacker. sårad och ensam (förstår jag först nu i efterhand). men jag tvekar nu, för jag vet inte om just detta var kärlek. kanske då. så tänker jag inte alls längre. men jag känner någonstans att jag under åren 10-18 var förälskad i så många människor, ibland flera samtidigt att jag knappt minns de små detaljerna. så eftersom jag knappt minns skriver jag hellre om den största och första kärleken som träffade mig som 19 åring.
en gång var jag kär. riktigt så kär att jag hade svårt att fokusera på något annat omkring mig. jag pratade nog mest hela tiden om honom och vi skrev skrev minst tjugotre sms om dagen till varandra. och när han en snöig kväll i december berättade om hur mycket han älskade mig reagerade min kropp så starkt att känslan liknades vid en ordentlig snurrig och fnittrig champagnefylla. jag hade svårt att hitta hem till dörren och grät för första gången högt av lycka och jag ville sprängas i bitar för jag anande då att "det blir inte vackrare än såhär". och det är ett av mina allra mest vackra händelser i livet.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
så fantastiskt fint. åh, kärleken. förut hade jag inte förstått. men nu förstår jag.
SvaraRaderaoch jag är rädd för vi är så unga. var så unga. inte ens myndiga när vi träffades. rent logiskt borde det inte hålla. men jag vill, vill, vill!